Ja man kan kort och gott säga att regissören bakom den här filmen, James Watkins, kan sitt hantverk men å andra sidan så överraskar han inte speciellt mycket- det som man har sett i framför allt Instängd och Eden Lake återfinns i The woman in black, eller så tycker man bara att mycket känns välbekant på grund av att man har sett x antal "hunted house"-filmer genom åren. Kort och gott känns mycket litet, eller rättare sagt ingenting, nytt i den här filmen även fast den är hyfsat kompetent utförd förutom vissa delar och speciellt slutet. Vill man se en klassisk spökhistoria med inga överraskningar att tala om så är den här filmen perfekt, för The woman in black lär bara skrämma dem som är nybörjare inom skräckgenren. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Åh, förhandssnacket om huruvida Harry Potter-skådisen Daniel Radcliffe ska "klara" av en roll i lite mer "vuxet" innehåll har det tisslat och tasslat om en längre stund, men de som har sett honom som Potter har sett hela hans skådespelarregister. Här ser han i tur och ordning ut- ledsen ( som hans lillgamla son så förtretligt måste konstatera redan i de första scenerna, "pappa ser ledsen ut", suck), förvånad, lite smårädd, ännu mer förvånad. Ja, ungefär så kan man sammanfatta Radcliffes insats i den här filmen. Det handlar kort och gott inte om något stort skådespeleri, utan ungefär likadant som han har presterat som Potter. Ingen Oscar här inte, och det ska han inte heller ha ( inte för att den här hade en suck av en chans att ens bli nominerad till något Oscars-pris, men ändock). 

Skrämseleffekterna, om man nu kan kalla dem för det, är de gamla vanliga- knarrande dörrar, fotsteg i ett hus som ska vara tomt, knarrande stolar, "något" smyger långsamt fram mot Radcliffe men när han vänder sig om är det försvunnet, plötsligt framhoppande ansikten i fönsterrutor etc etc. Ja ni hör ju, det gamla skrämselartelleriet har plockats fram här och det känns som att de hör hemma i samma tid som filmen utspelar sig, mitten av 1800-talet. Man blir helt enkelt inte rädd för sådant längre, om man har sett x antal skräckfilmer. Sedan undrar jag helt enkelt om barnen i den lilla byn inte har något bättre för sig än att stirra ut genom fönstrena på Radcliffe? Jag vet att varken Internet eller Playstation fanns på den här tiden filmen utspelar sig, men något vettigare borde ju ungarna ha att göra ändå.

Och så slutet, ja... Herregud, det var länge sedan man såg ett så patetiskt och tråkigt slut. Det känns mest som att regissören inte har en aning om hur han vill avsluta berättelsen, så även där används en utsliten kliché där huvudpersonen får återförenas med sin saknade, döda hustru. Trippel-suck.

The woman in black var inte alls så bra som jag hade hoppats på, men som spökstory duger den att plockas fram på årets Halloween-förfest för att deltagarna ska komma i någorlunda bra stämning men sedan glöms den här snabbt bort...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...