Först och främst var Bitter Feast inte alls vad jag hade förväntat mig, men det största problemet var nog att den kändes som att den pågick för evigt ( 1 timme 44 minuter kan kännas som en evighet då man inte riktigt blir engagerad i vad som händer eller bryr sig om karaktärerna). Bitter Feast funkar, men den passar varken för den som älskar gore, splatter eller för den som vill ha en Saw-kopia och filmen hamnar någonstans mitt i mellan utan att riktigt engagera...

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Bitter Feast kan få en tumme upp för hur man skildrar något som det flesta ägnar sig åt- att blogga men framför allt att spy ut galla över saker och ting som vi kanske inte har så bra koll på som vi tror att vi har. I det här fallet är det matbloggaren J.T Franks som spyr galla över precis allt som kocken Peter åstadkommer, även om bloggaren verkar ha svårt för precis all mat som finns. Jag måste säga att en del sågningar var riktigt fyndiga, och där har regissören gjort riktigt bra ifrån sig för det är verkligen riktigt jäkla elaka saker som bloggaren skriver. Men någonstans i den här kedjan finns ju de "drabbade", och i kocken Peters fall så slutar det med sviktande tittarsiffror och att han får sparken. Klart som fan att man då känner sig nödgad att gå bananas på en bloggare, som stegvis inte visar sig vara den utmärkte provsmakaren med smaklökar som Gud himself. 

Nej tyvärr Bitter Feast engagerar aldrig riktigt, och jag hade hellre velat se lite mer brutalitet och splatter. En ironisk vinkling på alltsammans hade inte heller suttit helt fel, men istället sitter man mest och längtar efter att den tar slut.