Herregud vilket förpubertalt mumbojumbo Battleship ser ut att bli. Men å andra sidan, har man lyckats ta sig igenom tre Transformers-filmer så ska man väl fixa även denna. Och det sparas inte på stjärnglans i rollerna direkt, så bara det borde göra det värt att ta sig åtminstone en titt på det här spektaklet. 

http://www.youtube.com/watch?v=JpoabtbEJOI

Jag kunde inte låta bli att titta lite från premiären av Titanic i 3D när den streamdes så att alla som hade lust kunde titta och det här greppet hoppas jag att man kommer att använda sig av fler gånger när "stora" filmer har konventeras om till den nya tekniken och ska ha premiär. Man hade väl kunnat göra det när te.x första Star Wars-filmen hade sin 3D-premiär? 

Nåja i vanlig ordning blir man perplex över hur galna fansen verkar vara, och framför allt när regissören James Cameron entrade röda mattan. Man kunde dessutom höra några fråga om hur det var när han var på det djupaste stället i världen, jag begriper inte riktigt hur han orkar fara från det till 3D-premiären. 

Men mest av allt förvånade Billy Zane mig. Jävlar vad den karl skojade och spexade för fansen, alltid med ett brett leende till övers och han lät sig fotograferas tillsammans med fansen också. That is the way to go, inga divalater där, inte. I och för sig är väl Zanes glansperiod bakom honom numera, men i alla fall. Jag blev lite sur på Kate Winslet eftersom hon knappt verkade bry sig om dem som ropade efter henne, och hon skrev dessutom sin autograf på ett opersonligt sätt. Jävla diva, med andra ord. 

Däremot tror jag inte jag kommer att se på 3D-versionen. Tycker att det räcker med att man ju faktiskt har sett om den, och vad tillför den nya tekniken till själva upplevelsen? Oh wow, jag är "med" på fartyget... jätte....häftigt. Ehm njae. Dessutom dyrare biljett för att gå och se en film jag redan har sett? Skulle inte tro det, nej.

Men nu hoppas jag som sagt att det här är början på en ny trend, jag vill gärna ha fler premiärer stremade på det här sättet framöver! 

Först och främst var Bitter Feast inte alls vad jag hade förväntat mig, men det största problemet var nog att den kändes som att den pågick för evigt ( 1 timme 44 minuter kan kännas som en evighet då man inte riktigt blir engagerad i vad som händer eller bryr sig om karaktärerna). Bitter Feast funkar, men den passar varken för den som älskar gore, splatter eller för den som vill ha en Saw-kopia och filmen hamnar någonstans mitt i mellan utan att riktigt engagera...

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Bitter Feast kan få en tumme upp för hur man skildrar något som det flesta ägnar sig åt- att blogga men framför allt att spy ut galla över saker och ting som vi kanske inte har så bra koll på som vi tror att vi har. I det här fallet är det matbloggaren J.T Franks som spyr galla över precis allt som kocken Peter åstadkommer, även om bloggaren verkar ha svårt för precis all mat som finns. Jag måste säga att en del sågningar var riktigt fyndiga, och där har regissören gjort riktigt bra ifrån sig för det är verkligen riktigt jäkla elaka saker som bloggaren skriver. Men någonstans i den här kedjan finns ju de "drabbade", och i kocken Peters fall så slutar det med sviktande tittarsiffror och att han får sparken. Klart som fan att man då känner sig nödgad att gå bananas på en bloggare, som stegvis inte visar sig vara den utmärkte provsmakaren med smaklökar som Gud himself. 

Nej tyvärr Bitter Feast engagerar aldrig riktigt, och jag hade hellre velat se lite mer brutalitet och splatter. En ironisk vinkling på alltsammans hade inte heller suttit helt fel, men istället sitter man mest och längtar efter att den tar slut.

Det gick inte riktigt som planerat igår när det var dags för filmtittande på kvällskvisten. Det var meningen att vi skulle se på The fighter, men... Ja, den var så jävla dålig att den helt enkelt inte var sevärd och vi gav upp efter enbart tjugo minuter. Mark Wahlberg brukar vara bra, men som lovande boxaraspirant var han bara trist, Slater spelade över å det grövsta. Nej ibland är det helt enkelt bara att resignera och ge upp när en film inte har tilltalat en efter tjugo minuter. 

Istället blev det tortyr a la Solstorm. Det känns verkligen som att den filmen tillkom medan det var paus för Beck och Wallander, och för att det skulle kännas lite nytt på ytan så kastade man in Izabella Scorupco som inte synts till på film på x antal år innan dess men bara för att man inte ska inbilla sig att man har gjort något originellt så finns en hel drös av välkända skådisar från just Beck och Walle-ander i ointsägande biroller, allt från Persbrandt till Jacob Eklund. Och inte en enda av dem snackar norrländska ens en gång, så det känns ju verkligen trovärdigt att de här karaktärerna har bott i Kiruna hela sina liv...

Näh, film-söndagen denna gång blev helt misslyckad, tyvärr. 

Suck, redan nu börjar tv-tablån ( ja, jag är en av dem som fortfarande huvudsakligen tittar på dumburken framför webb-sändningar) utarmas för att när temperaturen överstiger 30 plusgrader ( aldrig fel med lite önsketänkande innan sommaren sammanfattas med att det mesta regnade bort) och publiken vistas utomhus hellre än att sätta sig i favoritsoffan framför tv:n och istället fylls tv-rutan med repriser, repriser och ännu mer repriser. Igår var det tack och hej då för Veckans brott, och sista avsnittet var sevärt, precis som det brukar vara. Porrmorden avhandlades, fast jag tycker inte GW Persson kom fram till så mycket i de där morden och så tog man sig en titt på det yrke som är allra vanligast inom film i Sverige- nämligen att vara polis. I USA är det tydligen många unga aspirerande poliser som har gått på myten om Dirty Harry och hellre drar pistol och sparkar in dörrar och förvärrar situationer, och det var lite ny information för min del. I Sverige är det inte lika vanligt med Gunvald Larsson-look a likes, som tur är... Men man ska inte misströsta alltför mycket för tydligen under repris-tyngda sommarmånaderna kommer GW Persson att återfinnas i tv-rutan för att avhandla klassiska mord. 

Och ikväll är det adjö för Sveriges mästerkock också, väl? Och Sveriges värsta bilförare är det väl inte så många avsnitt kvar av längre heller... 

Jaha så har man lyckats se på ytterligsare en film som ingick/ingår i "nazisploitation" som blomstrade på 1960-1980-talet men som vars värde kanske kan ifrågasättas såhär i efterhand. Jag är ingen storkonsument av de här filmerna och förutom denna har jag enbart sett två av Ilsa-filmerna, men denna var inte mycket att hänga i julgranen direkt och inte skilde den sig mycket från de två filmer jag nyss nämnde. Mycket variation verkar inte ha varit ledordet i de här filmerna, utan snarare mer av samma sak och strunta i trams som nytänkade eller nya grepp! Man vet liksom vad man får, en tråkig handling, mycket naket, lite sexscener... Ja, mycket mer än så är det faktiskt inte, egentligen. Det blir minst sagt väldigt enahanda och ganska så tråkigt. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

En annan sak som verkar återkomma i filmerna är att efter att fångarna blivit torterade, utnyttjade och på alla andra sätt förnedrade så slutar alltid dessa filmer med att fångarna antingen lyckas fly eller ta sin hämnd mot sina plågoandar, och det är ungefär slutet i den här filmen också. Fast ingen lyckas fly direkt, utan det handlar mer om att de nazister som varit i centrum blir dödade, så en slags revansch kan man kalla det i alla fall. Annars är det väldigt mycket naket i den här filmen, vilket trode ha gjort dåtidens censur stressade men såvitt jag vet så har jag sett den ocensuerade versionen. Men annars har inte SS Experiment Camp Love mycket som gör den sevärd, och ska man se någon ur genren tycker jag man ska satsa på Ilsa- Shewolf in Sibiria, som åtminstone kan kallas för bra och som var ganska sevärd, om man inte har några förväntingar på den. 

Det allra mesta ( kanske rentav allt) i den här filmen var dålig. En kärlekshistoria man inte tror ett dugg på, knapphändig, uruselt skådespeleri, en handling som man knappt kan engagera sig i och vars syfte inte framgår förrän i slutet och då har man sedan länge slutat att bry sig om alltsammans. Man får helt enkelt ingen känsla alls när filmen är slut, och SS Experiment Camp Love är knappt sevärd idag. Den här kan man med gott samvete ignoerera fullständigt. 

Ohyes, det ser ut som att uppföljaren kommer att bjussa på dubbelt upp av allt som fanns med i den första remaken, vilket innebär mer naket, mer människor som blir tuggmos och fler pirayor! Och framför allt- det ser alldeles underbart ut att David Hasselhof är med och verkar driva med sig själv och sin image. Wonderful...

Obs, det här är den helt ocensuerade trailern, så naket och våld förekommer! 

http://www.youtube.com/watch?v=GXLkYZOnvF0&feature=player_embedded

"Det är en sann historia. Bara vissa fakta har ändrats". Sådär borde alla filmer som bygger på en verklig botten inledas, men jag undrar hur mycket som egentligen har ändtats eller är det bara originalstoryn som är sann och det andra kryddat? Nåja, vad man erbjuds i The big year är i alla fall en vänlig komedi befriad från plumpna sexskämt eller hysteriska komiker som har mundiarre, och till och med Jack Black är nedtonad här och faktiskt helt okej. Det hade jag inte trott att jag skulle skriva efter att ha sett filmen.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det jag mest uppskattade med filmen var vänskapen som uppstår mellan Black och Steve Martins karaktärer. På något sätt är den väldigt fin, även om de skriver oss tittare lite på nästan när Black konstaterar " Ibland kan vänskap, som fågelskådning, bero på turen. Blinka och du missar den". Sedan finns också välkända komplikationer med, som är mer än välkända, och tillslut reder de upp det hela och börjar samarbeta, för att slå Owen Wilsons karaktär som är den regerande världsmästaren i fågelskådning. 

Och här levereras den andra moralkakan med extra grädde- Wilson är praktiskt taget beredd att gå över lik för att vinna tävlingen för andra året i rad, men vad missar han i gengäld? Jo, han firar jul ensam på en restaurang och frågar om personalen vill äta tillsammans med honom så att han ska ha lite sällskap. Han blir av med frun också, och i slutscenen så är han ensam i Kina för att "fira". Det här med att inse vad som är det viktiga i livet är en bra lärdom och det kan man alltid krydda filmer med för att vi som tittar kanske ska börja reflektera över vad vi ödslar tid på. Är det egentligen så viktigt med "fågelskådning" och att ha sett flest fåglar? Metaforiskt talat, alltså...

Man kan också säga att man lär sig en del om fåglar och deras egenskaper, varken man vill det eller inte. Jag är ingen fågelälskare direkt, men man blir faktiskt lite mer intresserad av fåglar just medan man ser filmen.

Jag vet inte riktigt vad det är, kanske är jag bara på bra humör just nu, men jag tyckte om The big year faktiskt. Kanske mest för att det som sagt inte fanns med sexskämt, barnsligheter och ordbajseri. Ibland räcker det med något enkelt och något som inte är vulgärt. Men med det inte sagt att filmen inte har en del brister och att man kan se utgången av det mesta på flera mils avstånd, men ibland räcker det faktiskt och man blir åtminstone underhållen och lite varmare om hjärtat medan filmen pågår.