Vem fan är det som tillåter Uwe Boll att fortsätta göra filmer? Har han något avtal med djävulen som gör att han kan fortsätta göra urusla filmer som knappast kan spela in så enorma summor att man ser det som en självklarhet att Boll får fortsätta att göra film? Nåja, trailern sammanfattar i alla fall ganska bra vad man har att förvänta sig om man nu självförvållat väljer att se den här filmen...

Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det kommer sig att TV4 valde att visa den här filmen på prime time på söndagskvällen, då de i vanliga fall brukar nöja sig med en repris av någon Beck-Wallander-Maria Verne-valfri deckare eller något mer lättsamt typ Knight and day, men med det sagt så kan jag ändå inte påstå att Familjen Jones kändes som den perfekta filmen. Den var lite för seriös, den var lite för allvarlig, den var inte ha-ha-ha-rolig, utan betydligt mer tänkvärd istället. Och sådana filmer funkar för en del, men inte för mig. Ändå fick den mig att tänka till, lite i alla fall...

För vilka är det egentligen som vi ser upp till? I familjen Jones fall så blir invånarna hänförda av att se alla de prylar som de omger sig med, och det är familjen som sätter standarden för de övriga. Man vill helt enkelt ha samma saker som Jones, och har man inte råd med det så är man ingenting värt. Vilket drabbar framför allt en man som bara vill göra sin hustru lycklig, och tror sig genom Jones ha funnit den heliga graalen för att uppnå evinnerlig lycka- köpa dyra presenter till hustrun, omge sig med det senaste inom teknik och allt sådant. Och tänker man steget längre, så har vi alla en "familjen Jones" omkring oss, antingen om vi går i skolan eller jobbar. Det finns alltid någon som man ser upp till, någon som verkar ha det perfekta livet. Och tänk om denna någon dessutom råkar vara en sådan som jobbar som en levande reklampelare, som faktiskt vill att vi ska lägga märke till de saker som Jones har och som vill att vi ska köpa precis allt det som familjen visar upp? 

Nja, jag vet inte riktigt varför men jag tyckte inte om den här filmen. Det hände för lite, det handlade mer om att man skulle tänka till mer än att det var åt det klassiska "snubbla på bananskalet", vilket jag uppskattar mer. Eller, för all del, om man drar det tre, fyra steg längre, som i Family Guy, ja då är det roligt. Inte när det är utformat på det här sättet. 

David Duchovny har lite svårt att tvätta av sig Arkiv X-stämpeln som han förmodligen alltid kommer att vara förknippad med, speciellt när de envisas med att fortsätta göra långfilmer av tv-serien, men han gör ett helt okej jobb här även om man blir lite trött av att han hela tiden försöker att verkligen få lite äkta kärlek av sin "hustru", spelad utmärkt av Demi Moore. Var de skulle sluta till sist var inte svårare att räkna ut än vad fem gånger fem är, så däri ligger definitivt inte filmens "spänning". Och filmens absolut största tillgång var att man fick se Amber Heard visa upp sina behag, strax innan hon började bli en kändis! Åh Amber, så alldaglig i den här filmen, så otroligt fräck och härlig i Angry Driver...

Budskapet med den här filmen är emellertid glasklart- sluta vara så jävla materialistiska.