The Apparition är mer eller mindre en standardskräckis och följer verkligen formel 1A när det kommer till skräckfilm. Har man sett någon skräckfilm tidigare under sitt liv så lär man hitta fällorna i den här filmen och bli föga överraskad eller skrämd när det är meningen att man ska bli det. En dussinthriller som förmodligen snabbare än Fantomen rör sig än blixten kommer att hamna i en dvd-reahylla på Ica. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN. 

The Apparition är förbannat kort. Knappt 1h och 10 minuter lång, och på så kort tid finns det inte utrymme till att varken bygga upp en bra stämning eller att presentera huvudpersonerna. Man förstår bara att de ganska nyligen har blivit tillsammans, är härligt nykära och har flyttat in ett jävla stort hus som ägs av Kellys föräldrar. Den genomgoda och söta Kelly drar sitt strå till stacken här på jorden genom att jobba som veterinär ( ååååh hur många goda, snälla flickor har inte det som drömyrke) och dessutom har hon haft den goda smaken att inleda en relation med grannen och hans älskvärda lilla dotter för Kelly vill inte att Robert Aschberg ska dyka upp och börja utreda varför de är så dåliga grannar med varandra i Grannfejden. Åh, är hon icke helt underbar, lilla Kelly? 

Allt går fort, fort, fort. Filmen kan nästan tävla i snabbhet med en F1-bil eller ett travlopp. Vårat förälskade par hinner knappt få ordning på IKEA-möblerna innan konstiga saker börjar hända. Dörrar som stängts för en sekund sedan är öppnade, grannarnas hund kommer invalsande och beter sig lite konstigt och dör ( och grannflickan säger gravallvarligt till Kelly "ditt hus dödade min hund" senare, trots att flickan inte ens befann sig i huset. Hur kunde hon dra den slutsatsen? Är det inte mer troligt att Kelly eller hennes kille hade ihjäl hunden? Neeeejdå för att mystiken ska tätna ytterligare, så säger självklart en liten flicka på kanske åtta jordår att huset hade ihjäl hennes hund. Solklar logik, ju).  Men varför filmen har så bråttom får sin förklaring senare när jag under eftertexterna ser att Joel Silver har haft ett finger i syltburken som exklusiv producent. Ahaja, mannen som inte vet vad det betyder att etablera en stämning utan vill att allt ska hända på en gång. Snälla, låt inte den här mannen ha ett finger med i skräckfilm! Han kan hålla sig till att producera svulstiga, svettiga, adrenalinpumpande actionfilmer a la Die Hard men han ska ge fan i att göra samma sak med skräck. Det är olika genrer, och med din erfarenhet borde du fan i mig känna till det, Silver. 

Påtal om eftertexterna gjorde man det lite fult genom att man visade bilder hela tiden medan en massa namn rullade och jag gick på det och trodde att det nära slutet skulle hända något som förklarade lite närmare vad den här anden som filmen handlade om egentligen var, men icke. Man filmar bara lite rökelser och liknande och elledningar verkar de av någon anledning ha förälskat sig i, för sådana filmar de ofta.

VARNING FÖR SPOILER, LÄS INTE MER...

Det enda som jag kan säga var lite bra med den här standardfilmen var att det inte blev något lyckligt slut. ÄNTLIGEN. Jag är så less på skräckfilmer där hårt prövade huvudpersoner tillslut besegrar den djävulska anden eller vad som nu är efter dem. Mer olyckliga slut står högst upp på min önskelista, så i alla fall det lyckades The Apparition göra bra. Men som sagt, i övrigt var det här inte något som jag skulle rekommendera hardcorefans av skräck då den inte levererar något som helst nytt eller intressant. En liten bagatell som man tittar på och därefter kommer att glömma bort jävligt snabbt... 

Hmm tycker man får se alltför mycket i den här nya trailern till Jack the Giant Slayer, och de som inte vill se för mycket ska helt klart undvika att se den här. Men av det man får se så ser det väl inte mer än okej ut, och jag misstänker att jag inte riktigt kommer att tycka om filmen. Men förhoppningsvis har jag fel;P

Åh vad jag gillar den här artisten, inte direkt musiken utan mer allt hon gör utom musiken. Som att bli smiskad av två andra tjejer i en video och sedan halvnaken rulla omkring i en tårta. De kristna i USA ser henne förmodligen alltmer som djävulen personifierad, och att Gaga förleder ungdomarna bortom syndernas näste. Vi andra kan uppskatta en artist som vågar provocera och spela på den roll hon har gett sig själv som provokatör. Wunderbra!

http://www.expressen.se/noje/efter-rumpfilmen---nu-badar-gaga-i-tarta/

Jävlar vilka skådisar den här filmen har lyckats knyta till sig som röstskådisar, eller vad ska man säga om namn som Amanda Seyfried, Beyoncé Knowles, Colin Farrell och Johnny Knoxville? Det enda jag önskar var att trailern hade kunnat göra mig mer sugen på att se filmen. För mig räcker det inte riktigt med många kända namn som ger liv åt datoranimerade figurer och det räcker inte heller med att filmmakarna tidigare har gjort magiska filmer som Ice Age och Rio. Men Epic kanske blir något som man tar sig en titt på så småningom...

I och för sig tycker jag ju att det är att lura sig själv, men å andra sidan förstår jag dem som måste ta "lyckopiller" för att orka med vardagen och komma på bättre tankar, men just nu skulle jag mer än gärna svälja en handfull med vitaminpiller, eller något som blockerade hjärnan och fick den att sluta sända vad det nu är som sänder ut nervositet och dåliga tankar. Jag vet i alla fall på grund av erfarenhet av mig själv, att jag i nio fall av tio förstorar upp problemen och gör tankarna mörkare än vad de sedan visar sig vara. Allt brukar ju gå bra, även fast jag dagen före nästan har lyckats oroa ihjäl mig själv. Jag vet bara inte hur man gör för att börja tänka i nya banor, fastfrusen i negativa tankar som man är. Tips man har fått genom åren handlar i stor utsträckning om att andas långa, djupa andetag ( funkar faktiskt ibland, men bara tillfälligt) eller göra något som man tycker är roligt ( funkar också ibland, men tankarna ligger lik förbannat ändå och gnager i hjärnbarken i bakgrunden så helt och hållet går det inte att lura hjärnan med den här metoden).

Återstår ett sådant där härligt, och naturligt, vitaminpiller. Något sådant har jag inte tyvärr. Inte längre. En har mer eller mindre försvunnit, men det är genom min egen klumpighet och idioti. Sedan har man ju Janna, underbara Janna som alltid finns tillhands för att klias och mysa med. Det stämmer allt bra det där med att hunden är människans bästa vän! Men Janna fungerar mindre bra när man känner att man vill snacka med någon. Det är inte så vanligt att man får som svar från Janna: "Men sluta nu. Bara sluta, va! Nu ska du tänka positivt istället och ge fan i att gräva ned dig och börja skyffla jord över dig." Janna lyckas inte så bra med att få mina tankar att ändra kurs, även om det ändå hjälper mig lite genom att klia och klappa henne. 

Det är intressant att se om filmer som man inte har sett på länge, för antingen har man precis samma åsikt som första gången man såg filmen eller så har den förändrats radikalt. I fallet med Gnomeo and Juliet tycker jag inte att min åsikt om filmen har förändrats speciellt radikalt sedan första gången jag såg den. Filmen är helt okej och levererar ungefär det man förväntar sig av en datoranimerad film av idag, men jag saknar fortfarande det där lilla extra som hade gjort den här oförglömlig. Och den når inte upp till konkurrenternas höjder, och det är ganska förståeligt att det fortfarande inte har talats om någon uppföljare till den här- åtminstone inte vad jag har hört. 

Men den funkar i alla fall att ses om lite då och då, i alla fall. 

Det blidde en klassiker, jafan!

En helt okej film som underhåller för stunden och som får godkänt av mig, men det hade man ju förväntat sig på förhand när det handlar om en film från Pixar. Oh boy vad man lägger mycket tillit till dem men vad annat är att vänta sig då de förädlat den datoranimerade filmgenren med sådant som Toy story, Hitta Nemo och Wall-E? Man vill ha det där lilla extra, det som verkligen gör att man nästan ramlar av stolen och får hakan att åka med dödsföraktande hastighet rakt ned i parkettgolvet. Något sådant återfinner man tyvärr inte i Brave. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det är kanske onödigt att ens skriva det men jag gör det i alla fall- animeringen är verkligen i toppklass. Något annat än det var inte att vänta heller, men jag begriper inte hur de lyckas med framför allt miljöerna som i stort sett ser ut som i riktig spelfilm. Karaktärerna är det lite annars med, de ser lite kantiga och lite för stela ut fortfarande för att ens påminna om en verklig varelse, men jag tror inte att filmens tilltänkta publik klagar på det. Jag gillar dessutom filmens rödhåriga hjältinna, Merida känns påtagligt verklig och ibland vill man visa hur mycket man delar hennes upprördhet över att skolas till något hon inte alls har lust att vara genom att skrika åt hennes tröga mamma. Låt flickan göra det hon gillar, och strunta i det andra för faan! Men samtidigt hade jag gärna sett lite fler glimtar till andra hjältinnor, ja varför inte till Ronja Rövardotter eller rent av Xena, att hon hade brytit upp helt med sitt kall och dragit ut på ett helt annat äventyr, för det som vi får se är alltför uppenbart och det går att på ungefär räkna ut hur alltsammans kommer att sluta, tråkigt nog. Som sagt, man hade förväntat sig något...mer.

En annan sak som filmen led nästan allvarlig brist på var humor... Visst enstaka scener finns som fyller upp filmens portion med "förväntad" humor, men jag saknar faktiskt Disneys signum inom området, en tokrolig, sprallig sidekick till huvudpersonen. Någon sådan finns inte här, otroligt nog. Meridas tre småbröder ska uppenbart kompensera för detta och visst, de är småroliga men inte mycket mer än så. De underhåller garanterat målgruppen med sjuåringar, men för oss som är lite äldre än så finns det påfallande lite humor. Och Pixar brukar ju vara mästare på att underhålla barn såväl som vuxna som ser på deras filmer. Jag hade gärna sett mer av häxan, eller ja träsnickaren då, och hennes lustiga kråka men det hade kanske inte riktigt passat in i filmen om de två karaktärerna hade dukit upp i tid och otid. En annan sak jag saknade i Brave, var "de moderna sparkarna" till modern tid som brukar förekomma i animerad film som utspelas i en annan tid. Typ något i stil med Shrek. Det enda man fick se av det slaget var hos häxan som hade gjort en trädsnidad version av Michelangos målning i det där kapellet. 

Med allt det här sagt, Brave är inte dålig utan en helt okej småputtrande liten bagatell. Inget mer och inget mindre. Man hade velat ha det där lilla, lilla extra. Något oväntat. Nåja, förhoppningsvis revanscherar sig Pixar framöver, eller är det kanske så att de har sina bästa filmer bakom sig och det blir bara sådant här "förväntat" framöver?