" Så då du ser lucia komma i morgon, tänk då att här kommer levande svensk historia – en blandning av vår egen heden­ dom, vår katolska medeltid och nutid, tonsatt med musik från Neapel. Resultatet är en unik svensk tradition som vi ska vara stolta över."

Lite intressant fakta angående Luciafirandet av Herman Lindqvist, och lite nya saker nämndes också. Det var nytt för mig i alla fall. Men en sak att påpeka- det är väldigt många slarvfel i texten. Är det Herman som har skrivit fel eller har det blivit något galet när texten lades upp?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article8267359.ab

Och ett stort GRATTIS till Helena Ekholm. Äntligen blev det en seger och vi hoppas naturligtvis på att det här är en början på en ny, positiv trend för henne. 

http://svt.se/2.146991/1.2266296/ekholms_sista_skjutning_gav_seger

Man skulle kunna skämta om den här filmen och dess titel hur mycket som helst- att det är ett mega-magplask, att det är en giant katastrofal movie osv- men det tänker inte jag göra, eller jag kommer att försöka att inte göra det i alla fall. Regissören Jack Perez har inte några tunga titlar på sin meritlista, och man får väl kanske påstå att filmen Wild things 2 är en av de främre meriterna samt att han har regisserat ett avsnitt till den gamla serien Herkules. Så man förstod redan innan man började se filmen att det här inte handlar om något mästerverk.

Men ibland kan det vara skönt att se en film som inte försöker göra sig så märkvärdig, och jag måste också slå fast att Mega shark vs Giant Octopus har sina stunder. Effekterna kommer definitivt inte att vinna någon Oscar, och de är faktiskt riktigt dåliga osv men det hör liksom till den här filmen. Skådespelarinsatserna är inte så mycket bättre heller ( varför militärer bombaderas odjuren, konstaterar att de inte längre syns på radarn, utropar sig till segrare för att sedan bli attackerade igen gång på gång på gång begriper jag inte och det är inte särskilt trovärdigt heller ). Deborah Gibson, som spelar huvudrollen Emma, är en riktigt läcker "milf"-kvinna;P Hon är inte direkt övertygande, men hon gör det ändå ganska bra med de förhållanden som råder för filmen. Men kärleksstoryn mellan henne och den kinesiska kollegan, som bara "råkar" dela hennes passion för havet, var onödig och väldigt tunn och ihålig. 

Men det finns en del saker som irriterar- som varför en forntida jättehaj ger sig på ett flygplan? Varför skulle det överhuvudtaget vara intresserad av ett flygplan? Och varför attackerar jättebläckfisken en oljeplattform? Nog borde det ju finnas intressantare mål för dessa stora odjur, som att först och främst se till att hitta mat, riktig mat ( för jag antar att de borde vara en aning hungriga efter att de har varit djupfrysta i flera miljoner år). 

Men kastar man all logik överbord och tycker om sådana här uppenbara b-filmer, då har man en höjdpunkt i och med den här. Men jag kommer förmodligen inte att komma ihåg den här filmen den dag jag sitter på ålderdomshemmet och ska sammanfatta de filmer som jag har sett;P Men en stunds underhållning erbjuder den här filmen i alla fall. 

Filmer som baseras på populära spel brukar kunna delas in i två fält- filmatiseringar som går bra att se, som är helt okej med tanke på vad filmen baseras på, och så filmatiseringar som inte alls går att titta på. Förr i tiden, när jag växte upp, var filmer som baserades på spel gräsliga. Det var regel snarare än undantag och här kan man rabbla upp hur många som helst- Street Fighter, Mortal Kombat, Wing Commander etc etc. 

Men numera har det i alla fall blivit vanligare med den första kategorin- filmer som baseras på ett spel som faktiskt går att se på, och som dessutom inte direkt ser ut att vara en b-film. Den här filmen, Street Fighter: The Legend of Chun-Li, tycker jag är helt okej underhållning för stunden, men man lär knappast komma ihåg den här efter en vecka. Det är standard i allt; action, fightscenerna, skådespeleriet, handlingen. 

Affirschnamnet för den här filmen är Kristin Kreuk, som alla som följt Smallville genom åren vet om att hon har en ganska begränsad repertoar som skådespelerska. I Smallville visar hon upp ungefär vad hon klarar av, och det är inget annorlunda med vad hon visar här som Chun-Li. Kreuk har lika nära till att börja gråta som hon har till att rynka ihop näsan, spänna blicken i något och se sådär lagom "söt-arg"-ut. Det ser inte så farligt ut, snarare som en katt man har busat lite med och som sedan försöker se lite elak ut och skrynklar ihop nosen. Med andra ord, jag har väldigt svårt att ta Kreuk på allvar som tuff actiontjej som kickar rumpa! Det går bara inte. Hon har helt enkelt inte rätt attityd för att fylla ut de ( skinande ) skorna. Kreuk passar bättre i serier som Smallville, eller för den delen, romantiska filmer, där hennes söt-arg-uttryck skulle göra sig utmärkt. 

Den gigantiska karln Michael Clarke Duncan, från bland annat Den gröna milen, är däremot genomtuff som skurkens enorma hantlangare/slagpåse. Det här måste ha varit en roll han åtog sig för att fixa lite extrapengar bara, för han har verkligen inte mycket att göra och han har ungefär samma ansiktsuttryck hela tiden, detta oavsett om han bara pratar eller om han slåss.

Skurken är sådär härligt genomond och varje gång han äntrar scenen, eller när han slåss, så hör man ett lejon-morrande. Coolt, men samtidigt blir han inte direkt mer läskig på grund av det attributet.

Men som sagt, har man tråkigt någon kväll och tycker om fightingfilmer, så är det här i alla fall ingen katastrof. Street Fighter: The Legend of Chun-Li fungerar utmärkt som tillfällig underhållning.