Grymt spännande och bra, vill jag säga enbart om den här filmen men tyvärr är det väldigt få ( om någon ens ) som lyckas med det konststycket numera. Men spännande är onekligen Retreat, synd bara att den blir lite väl konventionell ungefär halvvägs in men det är å andra sidan ingenting som störde mig så mycket. Jamie Bell gör dessutom en riktigt bra insats, och den enda av de inblandade som inte övertygar till hundra procent är Thandie Newton. Men letar man efter en småspännande och hela tiden intressant nagelbitare att njuta av i höstmörkret så är Retreat en fullträff. Nästan!

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN!

Från början blev jag mest av allt irriterad på Thandie Newtons karaktär Kate. Vad är det med henne egentligen? tänkte jag och blev sur över att hon var så sur och näsvis mot sin make Martin. Samtidigt förstår vi att det är något allvarligt som har inträffat mellan dem, och man inser ganska snart att det inte är något lyckligt äktenskap de har och då infinner sig frågan direkt- vad fan är det som har inträffat egentligen?

Instormande ( inte riktigt men nästan ) i denna härva kommer soldaten ( eller är han det?) Jack. Ocb nu hopar sig frågorna på allvar, frågor som gör att man med intresse gärna fortsätter se på Retreat. Talar soldaten verkligen sanning? Finns det verkligen något därute som hotar? 

Det är svårt att skriva saker som den här filmen utan att avslöja alltför mycket, men som jag skrev med fet stil ovanför så ska man alltså INTE LÄSA MER OM MAN INTE HAR SETT FILMEN!

Jag tycker att det bästa med den här filmen var småskaligheten- tre personer som vi får följa, och inte som det "brukar" vara i "filmer om smitta som sprids över världen", en hel stad som dukar under på grund av sjukdomen. Nej, här är det betydlgit enklare förutsättningar och det gillar jag som fan, samt hela den isolerade miljön som gör att Kate och Martin inte kan få någon form av bekräftelse på att det soldaten säger verkligen stämmer. 

Sedan så var slutet riktigt tragiskt också. Äntligen en film som inte har ett lyckligt slut! I liked it a lot. Så ja, egentligen tycker jag verkligen om den här filmen, även om den hade några mindre skönhetsfläckar under resans gång. 

Nej men ursch, det här var ju ingen rubrik som man ville se;P Den ryska kylan kan väl istället stanna kvar och härja i Ryssland istället för att leta sig till oss nästa vecka och förstöra den underbara, tidiga höstvärmen som vi har kunnat avnjuta så länge... Suck! Nåja, bara att bunkra upp med kläder och känna hur kylan biter på nästippen och i tårna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13923811.ab

Den här filmen var så dåligt så jag måste fundera ordentligt för att komma ihåg den överhuvudtaget trots att det bara har gått två timmar sedan jag såg eländet. Jag är också osäker på vad fan filmen var egentligen, för den var inte någon komedi, den var ingenting egentligen och den utmynnade i ett ändra, stort jaha- och vad ville filmen säga?! Att man ska vara glad över att inte ha det som huvudpersonen Bob, att man inte ska jobba för sin mamma, att man inte ska dricka för mycket, att man ska gå till en teraput och att man ska vara nöjd med det man har men när man har jobbat sig tillbaka till sin ursprungliga position på företaget... ja, då ska man avskeda sig själv?! Jag begrep nada och inget om den här filmen...

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN!

Jag vet inte vilket dike de fick titta i för att hitta Rachael Ligh Cook och sedan ha mage att casta henne i den här soppan, men det är väl klart att pengakontot sinar eftersom hon inte har gjort mycket väsen från sig på väldigt länge, så då såg väl manuset till Bob Funk alldeles lysande ut och kanske det hade chans till en Oscars också eftersom den handlar om något djupt, något allmänskligt... Ja, så djupt och allmänskligt att man som tittare inte ens fattar vad fan filmen vill få sagt. Jo, en smart sak levererar Cook: " Var inte rädd för att vara dig själv. Det är allt du har". Wow, säger jag bara. Jag var tvungen att stanna upp där och börja fundera i djupet av det hon säger, för det där är verkligen något som är så VIKTIGT att det måste skrivas med versaler. Eller så inte... Man fortsätter att förtvivlat förstå vad filmen vill ha sagt egentligen. 

Och sen titelrollsinnehavaren Bob Funk. Hur han nu kan få med sig ett ragg från krogen i princip hela tiden övergår mitt förstånd, men jag förstår fullständigt väl varför hans hustru övergav honom... En tråkigare, intetsägande karl var det länge sedan jag såg på film. 

Nej, det här är enligt mig en helt misslyckad film oavsett vad den nu ville vara. Den sämsta film jag har sett hittills i år, till och med, och då ser jag en hel del filmer som är "dåliga"..