Direktlänk till inlägg 29 oktober 2010
Sweetheart är uppföljaren till Heartsick och jag skulle rekommendera att man har läst den första boken innan man ger sig i kast med den andra för det är många trådar som länkar tillbaka och man förstår inte allt om man inte har läst de båda böckerna.
Sweetheart fortsätter på samma inslagna linje som sin föregångare och författarinnan lyckas återigen komponera ihop en spännande thriller. Det går lite sämre för Chelsea Cain med personbeskrivningar och att utmåla levande karaktärer. Jag tycker i alla fall inte om författare som envisas med att beskriva varenda karaktär, såväl bifigurer som huvudpersoners, kläder och frisyrer, något Cain gör nästan varenda gång.
Men det som är det allra bästa med både den här och föregångaren är relationen mellan polisen Archie Sheridan och den kvinnliga psykopaten/seriemördaren Gretchen Lowell, som i förra boken gick under namnet "Skönhetsmördaren". Jag likställer Gretchen med klassiska manliga psykopater såsom Hannibal främst, fast Gretchen måste liksom så många andra kvinnliga psykopater före henne vara både mordisk men samtidigt tokkåt! Archie däremot förstår jag mig inte på till fullo. Varför är han så besatt i Gretchen? Varför är han så besatt i henne trots att hon torterade honom i förra boken? Vad är det som gör honom så trollbunden i henne?
Gretchens bakgrund får man inte reda på så väldigt mycket om. Men jag gillar hur Cain använder en gammal "regel" och skämtar om den:
" Gretchen log. "Nej", sa hon. " Men det var väl det du ville höra, eller hur?" Hon flyttade fingertopparna från tabletterna på hans bröst ner över magen till skrevet där hon omslöt hans pung med handen. "Att skylla det på en man." Hon gnuggade näsan lätt mot hans hals. "Varför dödar kvinnor?" viskade hon. " Det måste bero på en pojkvän eller en far eller en make. Hon kan omöjligt ha blivit sån på egen hand". ( S. 225 )
En karaktär som stör mig är journalisten Susan Ward. De senaste åren, framför allt här i Sverige i Liza Marklunds deckare, så har journalister framträtt som bättre utredare av brott än vad polisen själva är. Susan är arketypen av den "duktiga kvinnliga" journasliten som begår snedsteg i form av att knulla med både chefen och några manliga medarbetare, som inte skyr några medel för att få skriva om händelserna som utspelar sig i boken och som man minsann inte ska knäppa på näsan! Jag är lite trött på den här bilden av journalister. Och jag tröttnar väldigt snabbt på Susan. Hon ska bara vara så perfekt hela tiden, och när chefen, naturligtvis en man, säger att hon inte får publicera en artikel som baktalar en nyligen avliden politiker, så blir hon sur och hatar chefen och motarbetar honom. Suck. Har vi inte läst om sådant här till leda vid det här laget?
Kort och gott, både den här och Heartsick är väldigt spännande böcker och Gretchen är en mycket fin kvinnlig psykopat som spelar i samma liga som de manliga seriemördar- "kollegorna". Jag skulle bli mycket förvånad om inte de här böckerna snart blir filmatiserade. Då gäller det att de finner samma perfekta skådespelare för Gretchen som de gjorde för Hannibal.
Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 | 31 | |||
|