Om än anslaget till Sektor 236 var ganska bra med följande text: " Författaren Ivan T. Sanderson upptäckte vid sina paravetenskapliga undersökningar tolv zoner på jorden där det rapporteras om tidssprång. Och om människor som har försvunnit spårlöst." så blir fortsättningen minst sagt väldigt löjlig och banal. Det luktar lite för mycket "amatörernas glada, men lite misslyckade, julafton" och det blir inte bättre av att det är svenska stuntskådisar i de ledande rollerna ( vilket märks väldigt tydligt, att de är mer bekväma vid att verka som stuntmän än att vara skådisar). Om man skulle sitta och fundera över varför en skådis är värd en Guldbagge så ska man ta sig en titt på den här filmen- såhär agerar skådisar som aldrig kommer att befinna sig i närheten av något pris ( undantaget är väl någon form av "sämsta skådespelarinsatser eller dylikt ). 

Det finns många saker som irriterar mig i den här filmen, och bland dessa saker är bland annat: Varför är gruppen beroende av mobiltäckning när de är ute i vildmarken? Varför måste storstadsbor, för det är allesammans i den här filmen, alltid vara beroende av att mobilen ska fungera trots att de befinner sig långt ute i ödemarken? Och så är allesammans beroende av kompassen! När den slutar att fungera, ja då är de chanslösa. Herregud! inte en enda av dem vet alltså hur man orienterar ute i vildmarken utan hjälp av kompassen? Varför måste vi som behärskar de här sakerna alltid få se på idioter som inte har något i vildmarken att göra? Jo, det ska ju bli "spännande" när storstadsbor inte kan hitta någonstans, men det blir bara skrattretande och pinsamt. Killen som ska föreställa yrkesmilitär har inte heller någon aning om var de befinner sig! Trovärdigt? Nej inte för fem öre. Men det är inte mycket i den här soppan som är trovärdigt heller.

Sedan har vi karaktären Ylva. Jag vet inte riktigt vilken funktion hon ska fylla, men hon överspelar å det grövsta. Först presenteras hon som gruppens häftigaste brud- komplett med cowboyhatt, dödskalle på tröjan, tatueringar på armen och en grov, väldigt manlig röst. I nästa sekund är hon livrädd, drömmer mardrömmar om en flicka och varnar de andra för att de inte ska jävlas med "andarna" när de ska njuta av lite anden i flaskan vid lägerelden?! Ylva är med andra ord ingen trovärdig karaktär. 

Soldaterna som är påväg till området verkar befinna sig i den jävla helikoptern 90 procent av tiden. Har således den svenska militären ingenting bättre för sig numera än att flyga ett gäng dåliga skådisar överallt i en helikopter? Nåväl, när soldaterna väl har landat så är deras "undersökning" av sektor 236 skrattretande dåligt utförd. Jag menar, dagisbarn skulle kunna genomföra en både bättre och mer trovärdig undersökning av ett område än vad de här "soldaterna" klarar av. De två amerikanska agenterna som följer med på resan går dessutom omkring som parodier på just amerikanska agenter- de bråkar med de svenska soldaterna och de går omkring med dragna vapen (!!) hela tiden medan de befinner sig i skogen? Allvarligt, hur trovärdigt är det att man går omkring med handeldvapen precis hela tiden? Nej, filmskaparna har tittat lite för mycket på amerikansk actionfilm, tyvärr.

Och så den lilla flickan som tillkommer senare. Herregud, vilken schablon, vilket överspel, vilken total brist på fantasi. " Ni kommer att dö" fnittrar flickan till ungdomarna och sedan bryter hon ut i ett stort "monsterskratt": MOOOOhahhahaHAHAHAHahahahhoohohoh. Suck! 

På omslaget till filmen stoltserar man med att det här ska vara någon form av en svensk version av Rovdjuret. Jo men tjena! De mystiska väsen som förföljer ungdomarna får man i alla fall aldrig se ( det skulle väl kosta en aning för mycket pengar ), och inte heller blir det någon form av splatter eller slakt. 

Nej jag vet inte vad man ska säga kan vara till filmens fördel. Det finns dock väldigt mycket att reta sig på och det kan ju vara roligt att se en film som man retar upp sig på?! Nja, kanske inte. Men vill ni se en svensk film som försöker låtsas vara amerikansk så ska ni se Sektor 236 Tors vrede. Och då lär ni upptäcka varför svensk film ska syssla med Bergmantyngda dramafilmer eller mindre påkostade massproducerade polisfilmer istället. Den här filmen gör sig bäst på vilken skådespelar-och filmskola som helst i landet som ett varnande exempel på hur man definitivt inte ska göra en film. 

" 2007 års undersökning visar att den genomsnittliga månadsinkomsten för Hongkong-människor är 10 000 HKdollar. Men det är fortfarande 24 procent människor som inte  är uppe i den linjen ännu. Sedan överlämnandet har Hongkong- människornas inkomst ökat med 1 procent. Men enbart under 2007 höjdes huspriserna med 15 procent. I Hongkong kostar en lägenhet på 56 kvm mer än sju miljoner Honkongdollar. Om man ska överleva i en galen stad, måste man vara mer galen". 

På det här viset inleds filmen Wai dor lei ah yut ho ( vars internationella titel är Dream home, vilket jag framöver kommer att använda mig av). Den här filmen handlar om en kvinna som är beredd att göra precis allt för att få tag i en av de här svindyra lägenheterna. 

Vad jag hade svårt för med Dream home var den icke-linjära handlingen. Handlingen hoppade alldeles för mycket och ibland visste man inte riktigt säkert om det som hände utspelade sig i nutid eller dåtid. Det blir lite många kullerbyttor för hjärnan för min del, och snart är jag inte riktigt säker på vad som händer och när det händer ( enligt filmens tidslinje alltså). Man måste vara ganska skärpt och hänga med, vilket jag inte trodde skulle vara fallet med den här filmen. Men, tack och lov, så förstår man någorlunda hur alltsammans hänger samman i slutet. 

Jag gillade också att filmen hade en underton som var både allvarlig samtidigt som den var lite gullig. Den unga kvinnan som alltsammans handlar om, Josie Ho, gör ett bra jobb och får oss i publiken att tycka om henne- i alla fall vid de tillfällen då hon tex. tar hand om sin pappa och dylikt. Det allvarliga som finns i bakgrunden är att filmen till viss del anklagar regeringen i Japan för att ta till olagliga metoder för att utrymme ett bostadsområde, samt naturligtvis, de skyhöga priserna för lägenheterna. I slutet tillkommer dessutom finanskrisen. 

Men det finns en hel del våld i den här filmen också, vilket gjorde att den inte enbart handlade om en kvinnas desperata längtan efter att ha en egen lägenhet. Några av mina favoritscener var följande, men ni som vill se filmen ska sluta läsa här! 

Spoiler*

* Kvinnan kör in en skruvmejsel i bakhuvudet på en kvinna och ögat ploppar ur hennes ögonhåla!

* Mördaren krossar en prostituerad kvinnas skalle mot en toalettsits.

* Mördaren skär upp magen på en kille vars tarmar rinner ut på golvet;D

* Mördaren dödar en kille medan han har sex med en prostituerad, skär av hans pitt och kastar den på kudden framför den prostituerades ögon ( för övrigt en av de bästa sexscener jag har sett i en film från Japan hittills, och de måste ha haft sex på riktigt). 

Slut spoiler*

Huruvida händelserna som filmen bygger på verkligen är baserade på en sann historia låter jag vara osagt, men jag har svårt för att kunna ta en av filmens scener som något som skulle ha kunnat inträffa i verkligheten. Däremot kan väl handlingen i stort ha skett. Men jag tvivlar, faktiskt. 

I alla fulla fall, Dream home var bra, utan att vara mästerlig. Mordscenerna hade inte överhanden här, utan filmen vilade tryggt på en ganska stadig och trovärdig handling. Så kort och gott var filmen sådär lagom underhållande så att man sitter kvar och tittar på den medan den pågår, men man ser nog inte om filmen i första taget. En film som man kan avnjuta om man inte har något annat att titta på, kort och gott.