Jag gillar ju Kiefer Sutherland sedan han härjade runt som agenten Jack Bauer i 24, men dessvärre har han inte medverkat i speciellt många bra filmer så man får bara hoppas på att den nya tv-serien Touch är betydligt bättre än vad den verkar vara i den här lite sega trailern. Av det man kan förutsäga genom trailern så ser det ut som att serien framför allt satsar på att vara "smart" framför vräkig action och det är väl inget fel i det, bara det inte blir för utdraget och det bara kommer nya frågetecken istället för svar. Jag vet inte heller riktigt vad Sutherlands funktion kommer att vara i den här nya serien, mer än att tydligen hålla reda på sin son;P Men jag kommer att ge Touch en chans, men gudarna ska veta att jag är utrustad med oändligt tålamod så är serien inte bra ganska omedelbart så ger jag upp...

Annars finns det ju en hel del annat som också verkar lovande på svensk TV, så det kanske innbär att starten på 2012 blir bra;P 

http://www.youtube.com/watch?v=N3qK6dB79U4&feature=relmfu

http://www.youtube.com/watch?v=9QdBzrdVEsU&feature=player_embedded

Eftersom jag hade en känsla av att jag inte skulle tycka om remaken av Karate kid, som i 2010 års version snarare borde heta Karate Child, så har jag ignorerat den här filmen men igår kände jag att det ändå var dags att se den. Och det blev lite utav en självuppfyllande profetia, därför att jag inte alls tyckte om filmen. Men om jag ska vara ärlig så var jag aldrig något större fan av originalfilmen heller, men den har åtminstone betydligt mer charm än vad den nya versionen hade. Det finns mycket att störa sig på men det stora irritationsmomentet för mig var den att Jaden Smith inte alls framstod som någon sympatisk person, vilket gjorde att jag inte alls tyckte synd om honom;P Ralph Macchio, som spelade huvudrollen i originalet, hade mer charm i sitt lillfinger jämfört med Jaden som mest av allt påminde om en kaxig USA-kille som aldrig borde ha blivit mobbad överhuvudtaget eftersom han är alltför självsäker.

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

För att på allvar understryka skillnaden mellan originalet och den här tråkiga remaken- Jackie Chan är ingen ny Pat Morita- Morita var mystisk samtidigt som man inte alltid förstod honom. Handen på hjärtat, men vem anade inte att bilen som stod i Chans vardagsrum hade något att göra med saker ur hans förflutna? Dessutom uttrycktes aldrig vänskapen mellan Morita och Ralph Macchio karaktärer- man förstod ändå att de delade något, något stort mellan varandra utöver att den ena gav den andra mer självkänsla. Mellan Jaden och Chan ska det förstås uttalas i ord, så att även de allra minsta ska förstå att de är "bästa vänner". Suck, hur tydlig måste man vara i dagens filmer?

Sedan kan man fortsätta att såga hur mycket som helst- den löjliga kärlekshistorien, "skurken" Cheng och hans polare som tydligen är mästare i kung fu redan som ungar och kan spöa vem som helst och Jaden som mirakulöst tränas upp hur snabbt som helst- fast träningsprocessen tar evigheter och tjatet med "jackan upp, jackan på, häng upp jackan" får ta lite för lång tid, och sedan är ju slutet mer eller mindre givet... 

Nej, det var alldeles för gulligt och "barnanpassat", vilket belyses bäst i scenen på tåget där Jaden säger "jag är jedi och du är Yoda", suuuck. Ursch nej jag tror inte den här remaken innebär att de tre ( eller fyra) andra originalfilmerna blir inspelade på nytt ( för vad har vi gjort för ont för att förtjäna det?). 

Jag tycker inte att den dokumentär som SVT visade och som blev omtalad på grund av några uttalanden innan sändingen riktigt höll måttet... Finfina bilder från en härlig karriär förvisso, och en del bilder som jag aldrig tidigare har sett dessutom, men jag struntade fullständigt i utfyllnaden som handlade om hur han förberedde sig inför att få se sin tröja bli upphissad i taket. Fin och stor stund för Foppa, garanterat, men det var inte det man ville se i dokumentären och dessutom- det är inte speciellt mycket snack från Forsbergs sida heller. Nej, jag tror att jag hade förväntat mig betydligt mer av det här och så visade det sig bli en halvdan sak bara! 

Varför är det närapå omöjligt att klara av en jul utan att inte se en enda Disneyfilm? Det är mission impossible, och den här julen fick det bli Skönheten och odjuret som lämpligt nog visades på SVT vid halvfem-tiden igår eftersom jag inte har sett den på flera år. Har svårt att minnas vad jag tyckte om filmen när jag var liten ( jag tror jag och mina kompisar dömde ut den som "tjejfilm", men sen har jag ett vagt minne av att jag ändå såg den och tyckte om den) men det som slår mig är hur otroligt snabbt filmen är berättad- knappt hinner Bella sjunga klart om att hon inte tycker om Gaston och drömmer om ett annat liv än det hon har förrän hon befinner sig om fånge på slottet. Sedan dröjer det inte speciellt länge innan känslorna börjar spira mellan Bella och odjuret, och så snabba växlingar till Bellas fader och sedan marscherar byborna med Gaston i spetsen mot slottet för att ha ihjäl besten. Här kan man onekligen snacka om effektiv använd berättartid, men samtidigt hinner man smycka ut berättelsen med en hel del minnevärda scener. 

Jag skither fullständigt i genussnacket som har drabbat den här filmen, speciellt många gamla Disneyfilmer har börjat diskuteras med "nya glasögon" på, och njuter av en ganska traditionell saga som ändå kryddats med fantastiska sångnummer och som dessutom är den första animerade filmen som har varit nominerad för en Oscar för bästa film. Inte illa pinkat av Disney, och den här kom ju också då Disneystudion gjorde kanske sina allra bästa filmer. De borde återvända till den här tiden istället och se vad de gjorde då, så kanske deras filmer blir verkliga klassiker igen...

Det börjar lukta kärlek banne mig. Om nu bara Bella kan se förbi odjurets hemska yttre och se vem han verkligen är...

Suck, ytterligare en besvikelse detta besvikelsernas filmår 2011. Förhandssnacket talade om en "värre och brutalare" film jämfört med den första, och visst på sätt och vis var den det också, men jag undrar mest hur fega de är i Storbritannien egentligen då den här har blivit totalförbjuden där? Eller så är det bara jag som inte tar åt mig av något längre... Jag började fundera under filmen vad fan som skulle få mig att vackla till lite, men jag tror faktiskt inte att det finns något alls, ingenting som jag kan komma på just nu åtminstone. Nåja, det återstår att se men man kan väl säga att det jag klagade på i första filmen har delvis förbättras i fortsättningen vilket var bra, men sen var det ingenting annat som var speciellt mycket bättre direkt...

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Först och främst måste jag hylla den som hyllas bör- nämligen Laurence R. Harvey... "Sunkigare" person har jag nog inte sett sedan jag såg filmen Mum and Dad, men Harvey är snäppet äckligare. Som karaktären i den här filmen, jag har ingen aning om hur han är i verkligheten så jag vill bara poängtera att det jag skriver har med karaktären Martin att göra. Fan vilket äckel... Magen hänger ut, han hostar hela tiden och måste ta medicin samtidigt som han svettas konstant och har alldeles för små kalsonger på sig. Ujisch. Men strålande bra gestaltat av Harvey, i alla fall.

Sen gillade jag också att hela filmen är i svartvitt, vilket gör att det hela känns lite mer på riktigt, mer skitig realism jämfört med hur det var med den "Hollywood"-snygga första delen. Och så ganska nice att en av skådisarna från den första filmen, Miss Yennie, spelad av Ashlynn Yennie, fick vara med igen men den här gången som sig själv- och då råkar ut för det som hände i den första filmen "på riktigt". Lite metafilm över alltsammans, faktiskt, men det var ett schysst grepp tycker jag. 

Hey there, jag känner igen dig? Var inte du med i den första filmen också?  

Sedan undrar jag hur många slag i skallen en människa klarar av på riktigt, för jag tror inte att det går att slå en människa upprepade gånger i skallen utan att man antingen dör eller förlorar medvetandet. Martin slår ju sina fångar i skallen med en kofot flera gånger om, men det verkar liksom inte göra något alls och allt som händer är att de svimmar av. 

Sedan det viktigaste- hur chockerande är Human centiped 2? Nja, inte speciellt mycket om man frågar mig. Som jag skrev i inledningen så har man sett till att karaktärerna inte har en gasbinda över munnen så i den här ser det ut som att de faktiskt är fastsydda med munnen mot röven på varandra, men jag är ganska övertygad om att det är fejk på något sätt. Sedan är ju Martin helt besatt av att karaktärerna i första filmen sket genom varandra, och det har man tagit vara på här och visar lite skit som rinner ut ur munnarna på karaktärerna och lite skit flyger på kameran, men särskilt äckligt eller chockerande blir det faktiskt aldrig. Den gravida kvinnan som plötsligt börjar blöda och förlöser ungen i bilen var over the top, den scenen, tror jag, fanns enbart med för att försöka kräma ut så mycket "chock" det bara gick, men man lyckas tyvärr inte alls. 

Och jag tycker alltsammans är lite ologiskt dessutom. Är det ingen som ens funderar på vad det är som förssiggår på det garage där Martin arbetar som vakt? Ingen som undrar varför en unge är i en bil och inte ett spår efter ungens föräldrar? Martin dödar och tillfångatar en hel del människor där, men det är ingen som saknar dem alls?! Och när de ligger fastbundna och väntar i lagerlokalen, är det ingen som kommer på tanken att kanske krypa närmare varandra och försöka få av tejpen som de är fastbundna med? Eller ligger de bara kvar där som fiskar på torra land och bara väntar... Ologiskt, som sagt. 

Slutet var dessutom riktigt dåligt! Jag förstår ju att det ska bli ytterligare en film men jag hade gärna sett ett bättre avslut ändå. Utöver detta kanske man kan diskutera hur vissa människor påverkas av att se sådana här filmer. I fallet med Martin så är han ju helt besatt av den första Human centiped-filmen, och får en sjuk fantasi av att vilja prova på det på "riktigt". Men det här blir lite bakvänt då regissören Tom Six är ganska så på det klara med vad han vill med de här filmerna-chocka och äckla publiken- så man kan ju inte anklaga fortsättningen för att vara ett inlägg i debatten om hur våldsfilm påverkar enskilda tittare. 

Nej det här var mycket snack men lite verkstad och som vanligt var alla varningar obefogade. The human centipede 2 var lite bättre än föregångaren, men inte mycket...

Men jösses nej- bespara oss den här återföreningen som bara verkar trampa omkring i samma framgångsspår som den första filmen! De numera "vuxna" karaktärerna ska alltså återigen förvandlas till kåta tonåringar under återföreningen och alla har precis samma roller som de haft tidigare i de tre första filmerna? Åh, vad rooooligt det kommer att bli... Not!

http://www.youtube.com/watch?v=gOhDbxJlmXE&feature=related

Åååååå.... Ser det episkt ut eller ser det episkt ut?! Teasern börjar med att en unge sjunger den amerikanska nationalsången, sen klipp till hur något planeras utanför stadion och sedan rullar det bara på med en drös godbitar ur den kommande Batmanfilmen. Episkt, som sagt. Älskar avslutningen med "Batmanlåten" som rullar en kort stund. Jag hade gärna sett betydligt mer, men man får väl ge sig till tåls tills dess en lång trailer anländer men då hoppas jag att man inte får se för mycket. Och jag hade gärna sett lite mer av Catwoman också, så man får en antydan till om Anne Hathaway verkligen klarar av rollen...

http://www.youtube.com/watch?v=-yh6SriAjdE

Steven Soderbergh har gjort en thriller som verkligen ligger helt rätt i tiden- rädslan/skräcken för en omfattande virusepedemi ska drabba världen och fågelinfluensan som skapade panik världen över- men tyvärr blev det här inte riktigt den fullträff som jag trodde att det skulle bli. Filmen är läckert filmad, den har trovärdiga karaktärer och många av rollerna är tillsatta av extremt bra skådespelare... men ändå vaknar aldrig filmen till liv, riktigt. Det känns som att det är något som saknas, det där lilla extra som hade gjort Contagion till en riktigt bra film. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Folk smittas till höger och vänster och man hör hostningar i de flesta av filmens scener, men samtidigt känns det som att kampen för att hitta ett botemedel blir förhållandevis ospännande... Det känns mest som att ena stunden finns inget botemedel och chansen för att det ska finnas människor kvar på planeten känns försvinnande liten, men så i nästa stund provar en forskare ett vaccin på sig själv och det visar sig vara mirakelkuren och de flesta får vaccinet, men några kineser kidnappar en forskare för att säkerställa att de är bland de första som får botemedlet. Förvirrande, ja en smula men samtidigt hade jag velat se en betydligt mer svettig kamp för att få fram ett botemedel medan människor dör som flugor över hela världen ( på en karta över vilka läder som blir drabbade av smittan så syns Sverige, men det är liksom bara de "nedre delarna" av det här landet som skulle beröras av den här supersmittan...). 

Njae, den enda som tilltalade mig mest var bloggaren som spelas av Jude Law och som på sin konspiratoriska blogg skriver om hur det finns ett botemedel men som förvägras medborgarna samtidigt som han avslöjar att smitthälsoinstitutets store grand man ser till så hans hustru kommer i säkerhet i första hand medan andra inte blir varnade. Den här biten har Soderbergh lyckats bra med. Att en bloggare får vara med i en central del av handlingen var utmärkt!

Jag hade hellre sett en film som handlade om framtiden, typ "fågelinfluensan var bara början, vi skulle ha tagit varningen på allvar" och så fått se fler delar av världen drabbas. En riktigt episk smitt-film där fler personer är inblandade...

Annars är väl det enda som filmen lämnar kvar hos en liten hypokondriker som jag att jag kommer titta mig omkring nästa gång någon hostar till på bussen eller på stan... Man blir lite nipprig av en sådan här film mitt under influensatider, men i övrigt kommer jag inte att minnas den här någon längre stund.