Om än anslaget till Sektor 236 var ganska bra med följande text: " Författaren Ivan T. Sanderson upptäckte vid sina paravetenskapliga undersökningar tolv zoner på jorden där det rapporteras om tidssprång. Och om människor som har försvunnit spårlöst." så blir fortsättningen minst sagt väldigt löjlig och banal. Det luktar lite för mycket "amatörernas glada, men lite misslyckade, julafton" och det blir inte bättre av att det är svenska stuntskådisar i de ledande rollerna ( vilket märks väldigt tydligt, att de är mer bekväma vid att verka som stuntmän än att vara skådisar). Om man skulle sitta och fundera över varför en skådis är värd en Guldbagge så ska man ta sig en titt på den här filmen- såhär agerar skådisar som aldrig kommer att befinna sig i närheten av något pris ( undantaget är väl någon form av "sämsta skådespelarinsatser eller dylikt ). 

Det finns många saker som irriterar mig i den här filmen, och bland dessa saker är bland annat: Varför är gruppen beroende av mobiltäckning när de är ute i vildmarken? Varför måste storstadsbor, för det är allesammans i den här filmen, alltid vara beroende av att mobilen ska fungera trots att de befinner sig långt ute i ödemarken? Och så är allesammans beroende av kompassen! När den slutar att fungera, ja då är de chanslösa. Herregud! inte en enda av dem vet alltså hur man orienterar ute i vildmarken utan hjälp av kompassen? Varför måste vi som behärskar de här sakerna alltid få se på idioter som inte har något i vildmarken att göra? Jo, det ska ju bli "spännande" när storstadsbor inte kan hitta någonstans, men det blir bara skrattretande och pinsamt. Killen som ska föreställa yrkesmilitär har inte heller någon aning om var de befinner sig! Trovärdigt? Nej inte för fem öre. Men det är inte mycket i den här soppan som är trovärdigt heller.

Sedan har vi karaktären Ylva. Jag vet inte riktigt vilken funktion hon ska fylla, men hon överspelar å det grövsta. Först presenteras hon som gruppens häftigaste brud- komplett med cowboyhatt, dödskalle på tröjan, tatueringar på armen och en grov, väldigt manlig röst. I nästa sekund är hon livrädd, drömmer mardrömmar om en flicka och varnar de andra för att de inte ska jävlas med "andarna" när de ska njuta av lite anden i flaskan vid lägerelden?! Ylva är med andra ord ingen trovärdig karaktär. 

Soldaterna som är påväg till området verkar befinna sig i den jävla helikoptern 90 procent av tiden. Har således den svenska militären ingenting bättre för sig numera än att flyga ett gäng dåliga skådisar överallt i en helikopter? Nåväl, när soldaterna väl har landat så är deras "undersökning" av sektor 236 skrattretande dåligt utförd. Jag menar, dagisbarn skulle kunna genomföra en både bättre och mer trovärdig undersökning av ett område än vad de här "soldaterna" klarar av. De två amerikanska agenterna som följer med på resan går dessutom omkring som parodier på just amerikanska agenter- de bråkar med de svenska soldaterna och de går omkring med dragna vapen (!!) hela tiden medan de befinner sig i skogen? Allvarligt, hur trovärdigt är det att man går omkring med handeldvapen precis hela tiden? Nej, filmskaparna har tittat lite för mycket på amerikansk actionfilm, tyvärr.

Och så den lilla flickan som tillkommer senare. Herregud, vilken schablon, vilket överspel, vilken total brist på fantasi. " Ni kommer att dö" fnittrar flickan till ungdomarna och sedan bryter hon ut i ett stort "monsterskratt": MOOOOhahhahaHAHAHAHahahahhoohohoh. Suck! 

På omslaget till filmen stoltserar man med att det här ska vara någon form av en svensk version av Rovdjuret. Jo men tjena! De mystiska väsen som förföljer ungdomarna får man i alla fall aldrig se ( det skulle väl kosta en aning för mycket pengar ), och inte heller blir det någon form av splatter eller slakt. 

Nej jag vet inte vad man ska säga kan vara till filmens fördel. Det finns dock väldigt mycket att reta sig på och det kan ju vara roligt att se en film som man retar upp sig på?! Nja, kanske inte. Men vill ni se en svensk film som försöker låtsas vara amerikansk så ska ni se Sektor 236 Tors vrede. Och då lär ni upptäcka varför svensk film ska syssla med Bergmantyngda dramafilmer eller mindre påkostade massproducerade polisfilmer istället. Den här filmen gör sig bäst på vilken skådespelar-och filmskola som helst i landet som ett varnande exempel på hur man definitivt inte ska göra en film. 

" 2007 års undersökning visar att den genomsnittliga månadsinkomsten för Hongkong-människor är 10 000 HKdollar. Men det är fortfarande 24 procent människor som inte  är uppe i den linjen ännu. Sedan överlämnandet har Hongkong- människornas inkomst ökat med 1 procent. Men enbart under 2007 höjdes huspriserna med 15 procent. I Hongkong kostar en lägenhet på 56 kvm mer än sju miljoner Honkongdollar. Om man ska överleva i en galen stad, måste man vara mer galen". 

På det här viset inleds filmen Wai dor lei ah yut ho ( vars internationella titel är Dream home, vilket jag framöver kommer att använda mig av). Den här filmen handlar om en kvinna som är beredd att göra precis allt för att få tag i en av de här svindyra lägenheterna. 

Vad jag hade svårt för med Dream home var den icke-linjära handlingen. Handlingen hoppade alldeles för mycket och ibland visste man inte riktigt säkert om det som hände utspelade sig i nutid eller dåtid. Det blir lite många kullerbyttor för hjärnan för min del, och snart är jag inte riktigt säker på vad som händer och när det händer ( enligt filmens tidslinje alltså). Man måste vara ganska skärpt och hänga med, vilket jag inte trodde skulle vara fallet med den här filmen. Men, tack och lov, så förstår man någorlunda hur alltsammans hänger samman i slutet. 

Jag gillade också att filmen hade en underton som var både allvarlig samtidigt som den var lite gullig. Den unga kvinnan som alltsammans handlar om, Josie Ho, gör ett bra jobb och får oss i publiken att tycka om henne- i alla fall vid de tillfällen då hon tex. tar hand om sin pappa och dylikt. Det allvarliga som finns i bakgrunden är att filmen till viss del anklagar regeringen i Japan för att ta till olagliga metoder för att utrymme ett bostadsområde, samt naturligtvis, de skyhöga priserna för lägenheterna. I slutet tillkommer dessutom finanskrisen. 

Men det finns en hel del våld i den här filmen också, vilket gjorde att den inte enbart handlade om en kvinnas desperata längtan efter att ha en egen lägenhet. Några av mina favoritscener var följande, men ni som vill se filmen ska sluta läsa här! 

Spoiler*

* Kvinnan kör in en skruvmejsel i bakhuvudet på en kvinna och ögat ploppar ur hennes ögonhåla!

* Mördaren krossar en prostituerad kvinnas skalle mot en toalettsits.

* Mördaren skär upp magen på en kille vars tarmar rinner ut på golvet;D

* Mördaren dödar en kille medan han har sex med en prostituerad, skär av hans pitt och kastar den på kudden framför den prostituerades ögon ( för övrigt en av de bästa sexscener jag har sett i en film från Japan hittills, och de måste ha haft sex på riktigt). 

Slut spoiler*

Huruvida händelserna som filmen bygger på verkligen är baserade på en sann historia låter jag vara osagt, men jag har svårt för att kunna ta en av filmens scener som något som skulle ha kunnat inträffa i verkligheten. Däremot kan väl handlingen i stort ha skett. Men jag tvivlar, faktiskt. 

I alla fulla fall, Dream home var bra, utan att vara mästerlig. Mordscenerna hade inte överhanden här, utan filmen vilade tryggt på en ganska stadig och trovärdig handling. Så kort och gott var filmen sådär lagom underhållande så att man sitter kvar och tittar på den medan den pågår, men man ser nog inte om filmen i första taget. En film som man kan avnjuta om man inte har något annat att titta på, kort och gott. 

Peter Robinsons Mörkrets hjärta började inget vidare, men jag tänkte att jag skulle ge boken en chans då jag har läst alla andra böckerna i den här serien. Det är farligt att tänka att "jag läser ett tag till", för boken fortsatte att vara ganska medelmåttig men så hade man hunnit så långt med läsningen att man var nyfiken och ville veta mordgåtans upplösning. Så därför läste jag klart boken ändå trots att den inte var särskilt bra. 

Men man hade i alla fall inte tråkigt i huvudpersonen Alan Banks sällskap. Men jag irriterar mig lite över hans fanatiska musiklyssnande. Jag är ingen musikälskare så när Banks börjar prata om de "stora" artisterna kontra de nya artisterna så börjar jag att gäspa ganska snabbt och tappar intresset. Men Banks är ändå sympatisk och jag tycker om honom, han är en trovärdig rollfigur. 

Det som inte fungerar så bra i den här boken var Banks och Cabbots ältrande hit och dit. Man "vet" ju, på ett sätt, att det är dem som hör ihop- det ska vara Banks och Cabbot och inga andra! Men de har gått skilda vägar nu, fast de fortfarande har känslor för varandra. 

Boken handlar delvis om mordet på en homosexuell man, och en av karaktärerna säger apropå detta såhär:

" Och folks fördomar. Glöm inte det. Vi tror kanske att vi lever i ett upplyst samhälle, men allt som oftast upptäcker vi att vår frigjordhet bara ligger på ytan, om ens det. Folk är kanske medvetna om de politiskt korrekta svaren och attityderna och visar upp dem, men det betyder inte att de tror på dem-folk kan gå i kyrkan utan att vara religiösa eller tro på Gud". ( s. 118 )

Så sant, folk säger sig vara toleranta och acceptera dem som är homosexuella, men är de verkligen så toleranta som de säger sig vara egentligen?

Mörkrets alla färger var lite för långtråkig för min smak. Det händer inte så särskilt mycket. Banks och Cabbot undersöker morden genom att tala med släktingar och familj till mordoffren, och det är säkert så det är i verkligheten också. Men jag hade gärna velat ha med lite mer action i handlingen, inte bara i slutet. 

Däremot är det roligt att se hur författaren Peter Robinson har utvecklats sedan jag läste hans första romaner. Robinson har i den här boken börjat skriva betydligt bättre, han har ett fylligare språk och han har med fler beskrivningar av platser och dylikt jämfört med vad han har haft tidigare. 

Men jag tycker att han snart, kanske redan i nästa bok?, ska sätta punkt för Banks. Det börjar gå lite för mycket rutin i maskineriet nu, och karaktärerna är inte tillräckligt intressanta för att kunna hålla uppe intresset i flera böcker till. Lägg ned nu, medan du fortfarande är på toppen, Robinson. Och hoppas att de här böckerna snart filmatiseras för jag tror de skulle göra sig utmärkt som mys-spännings-deckare på SVT under sommaren! 

Filmen heter i original Seuseung-ui eunh, men den finns också under namnet Bloody Reunion på imdb.com, så jag använder mig av den istället. Filmen börjar i alla fall väldigt underligt. Jag förstod ingenting av anslaget, men det var väl inte heller det viktigaste. En samling elever samlas hos sin före detta lärarinna, och man luras att tro att lärarinnan är en älskvärd och omtyckt lärare. Men så är icke fallet- det visar sig sedan att lärarinnan på olika sätt har plågat eleverna och på olika sätt orsakat dem lidande. Så varje elev har olika anledningar att hata lärarinnan. 

Jag tyckte inte alls om de inledande 45 minuterna av filmen. Tråkiga karaktärer som inte tilltalade mig överhuvudtaget och jag förstod inte alls vad eleverna hade där att göra när de olika historierna klarnar efterhand, och i mitt tycke så dröjer det lite för länge innan bilden klarnar helt och hållet. 

Spoiler* Men efter den inledande sega starten så tar det sig lite, och det blir lite blod och tortyr. Kanske lite mindre av den varan, men det finns en del bra scener i den här filmen som påminner om slasherfilmer från USA- bland annat en som får knivblad i munnen och tvingas svälja dessa. Och så får en sina ögonbryn uppsätta med häftstift!    Slut spoiler*

Slutet var lite konstigt, eller om man så vill- oväntat och kanske inte vad man hade trott, men jag gillade det inte- och i det stora hela så tyckte jag nog inte om den här. 

Bloody Reunion funkar om du inte har något bättre att se på ( ge inte upp bara för att den börjar lite segt ). Efter att jag hade plågat mig igenom Bad biology så har jag ingen ursäkt till varför jag ska ge upp en film, för lyckades jag se hela den filmen så klarar jag av vad som helst;P Men det finns betydligt bättre japanska skräckfilmer att se än det här. 

OBS! Jag kan säga att det här omslaget lurade mig, men den har inte mycket med filmen att göra- så låt er inte heller bli lurade! Bilden förekommer inte i filmen, och det är inte heller mycket av det som bilden utlovar som är med i den här filmen. 

" Långt före dagens vampyrer i förortsmiljö och i tv-serien True Blood, innan vare sig Bela Lugosi eller Max Schreck odödliggjorde vampyren på film, ja mer än ett århundrade innan Bram Stoker gav ut sin odödliga roman Dracula, drog en våg av vampyrskräck fram över stora delar av Öst- och Centraleuropa." Med de orden inleder författaren den här mycket läsvärda och intressanta boken som handlar mest om Stokers roman, men också som "verklighetens Dracula"! Vlad Petes är inte min stora favorit egentligen, utan det är nog snarare Elisabeth Bathory. Inom det här området är jag lite okunnig men- är det någon som vet om det finns en bra film som handlar om denna morbida kvinna?! 

Boken gick snabbt att läsa och är välskriven och intressant, men för den som redan är Dracula-och vampyrnörd så framkommer det väl inte så mycket som är nytt egentligen. Men för den som känner för att få lära sig mer om vampyrer och Stokers roman så är det här en given bok!

Stopp och galopp ( ja, jag vet- jag snor det från Flickorna på Klitteholm haha )! Herregud vad gnälliga alla är över att det ska, kanske, komma ytterligare en Indiana Jones-film?! Slappna av lite? Men det är klart- jag verkar vara ensam om att tycka om den fjärde filmen i serien?! Och ja, jag vet att den fjärde filmen inte var riktigt lika bra som de tre originalfilmerna- men vem bryr sig, ärligt talat? Den fjärde filmen var gjord på samma lekfulla sätt som de tre andra filmerna- fast jag erkänner att Harrison Ford inte rörde på sig lika lekande lätt som han gjorde under 80-talet. Men vi blir alla äldre, eller hur?! Nåja, få se vad herrarna Lucas och Spielberg hittar på den här gången. 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article8103310.ab

Övrigt- jag vet inte om jag ska vara nöjd eller missnöjd, men jag är väl mest missnöjd. Numera har jag en hastighet på ungefär 2 Mbit, som bäst 3 Mbit vid några få tillfällen. Det vore ju alldeles förträffligt- fast jag har liksom vant mig vid att ligga på mellan 3-4 Mbit! Så det känns som ganska långsamt när man nästan aldrig kommer över 2 Mbit. Dåligt. Jag har verkligen försökt att hitta den bästa platsen för modemet i mitt rum, men hittills har jag alltså bara lyckats hitta det ställe som ger mellan 2-3 Mbit. Det är nästan synd att man var så nöjd med det mobila bredbandet tidigare, för annars hade man nog tyckt att den "nya" hastigheten hade varit bra. Och jag vet inte riktigt vari felet ligger- datorn?! Neh, den är ju alldeles nyköpt. Har modemet blivit sämre sedan jag köpte den nya datorn? Nej, det kan jag väl ändå inte tro?!

Men något är det. Och jag ska ta reda på det! Jag ska få samma hastighet igen som jag är van vid. Så det så;P

Något har kanske börjat hända inom Sveriges filmgränser- i alla fall vid sidan av SF och svenska filminstitutet och allt vad de nu heter ( de som massproducerar filmer som ingen vill se med andra ord!). 

Skaparna bakom Psalm 21 ( måste, måste se den filmen snart ) håller på med en film som ska handla om en epidemi och som gör folk till zombies! Sweet. 

Här lite mer information:

" Utspelar sig i Landskrona där motsättningarna mellan svenskar och invandrare är starka. Men ett yttre hot förändrar hela bilden. Zombie- eller epidemifilmer brukar ju vara kända för att ta avstamp i verklighetens horror och kommentera samtiden. Denna verkar inte vara något undantag. Filmen är för närvarande i förproduktion men av det klipp som redan släppts ser det ut att vara ett rejäl krutpaket som kommer att levereras. Inspelningsstart är planerad till juni 2011 med svensk biopremiär 2012. Och i rollerna ser vi även denna gång radarparet Jonas Malmsjö och Per Ragnar."

Tummen upp för detta, med andra ord!

Skräck: 0/5 Humor: (Ofrivilligt kanske?) 2/5

Sex/naket: 5/5 Skådespelarinsatser: 0/5

" Jennifer är inte som andra tjejer. Hela hennes kropp är en enda stor G-punkt och att kalla det hon lider av för sexuell aptit är en underdrift ? hon är vrålhungrig! Tyvärr blir det inte mycket kvar efter att hon tillfredsställt sin hunger; männen är inte redo för en muterad mansslukerska. Det är först när hon möter Batz som hoppet väcks om att hon har mött sin like: han är söt, blyg ? och har ett monster i byxorna. På riktigt..."

Efter att ha läst den här beskrivningen av handlingen så var jag faktiskt bara tvungen att se filmen, så jag visste redan på förhand att den skulle vara dålig. Men att den skulle vara såhär dålig hade jag ändå inte riktigt trott. Bad Biology kan bäst beskrivas som en porrkomedi, för det saknas verkligen inte sexscener. Jennifer beskriver sig hela tiden som annorlunda, vilket hon verkligen är- när hon var fem hade hon mens för första gången, och hon kan på knappt två timmar bli gravid och föda barn- fast det är "monsterbarn", som hon lämnar ifrån sig överallt, antingen i badkar eller soptunnor! Hon beskriver sin karaktär perfekt med följande ord: "Jag är som en knarkare som behöver kuk på samma sätt som knarkare behöver en fix". 

Killen, Batz, har en "monsterkuk" som han lyckades få fram genom att överdosera sig själv med tillväxthormoner och dylikt- men inte nog med att hans mandom är ett monster, det har dessutom ett eget medvetande. Kort och gott så "lever" hans kuk. 

Det blir helt enkelt bara för mycket och jag tror inte att det är någon som kan tycka om den här filmen, om man nu inte har en väldigt udda smak. 

Några "höjdpunkter":

* Monsterkuken "lämnar" sin ägare och ger sig ut på egen hand för att uppsöka och  ha sex med kvinnor. När den anländer till kvinnornas hem händer två saker; kuken bryter sig antingen igenom golvet eller väggarna. Och kvinnorna som får påhälsning är allesammans- av någon underlig anledning-naturligtvis nakna.

* Jennifer håller i en fotografering där de kvinnliga deltagarna har "vaginamaskar" framför sina ansikten. Jag vet inte riktigt anledning, det får man aldrig förklarat, men det såg lite äckligt ut faktiskt- samtidigt som det faktiskt skulle kunna säga något om tiden vi lever i.

* Och sist, men absolut inte sist, så föds ett "monsterkukbarn" i slutet av filmen :P

Jag hade bara en anledning till att se klart filmen- att se vad som skulle hända när Batz och Jennifer slutligen träffades, men jag hade inte väntat mig att få se en liten monsterkuk-junior födas! Det fanns en anledning till också, jag ville se hur en verkligt dålig film är gjord och vad som skiljer sådan här smörja mot riktigt bra filmer. Och det syns ganska tydligt att den här filmen inte riktar sig till någon speciell, råkar du tycka att omslaget ser intressant ut, och tycker du att filmens handling låter som en okej b-film att titta på en tråkig höstkväll, så är man fast. Man ska inte låta sig bli lurad. Jag begriper inte hur det kommer sig att filmen kallas för skräck-fantasy, men det är antagligen för att lura någon stackare till att se den här skiten!

Kort och gott, undvik det här helt och hållet.